Skrevs igår, men uppdaterades tydligen inte…
De senaste timmarna har varit väldigt förvirrade. Lotta har varit borta sedan klockan fyra igår. Idag klockan tre återfann pappa henne! 23 timmar ute i skogen själv! 23 timmar av ständigt sökande efter henne. 23 timmar av ständig oro & ångest.
Allting började med att hon försvann igår under en springtur med mamma, pappa & Ilo. Därefter kom hon aldrig tillbaka efter att ha gått ner i en bäck, efter det, har sökandet efter Lotta varit igång. Vi har bytt av varandra allt eftersom. Tills pappa hittade henne i skogen ute vid en å, på en udde. Inte långt ifrån där alla har varit och letat, men ljudet från forsen och våra röster som har ekat runt, har nog gjort att hon inte har kunnat fokuserat på vart vi har varit.
En sliten och trött liten Lotta är i alla fall äntligen hemma! Glädjetårarna sprutade när hon kom gåendes med några som var med och hittade henne!! En till glädje som har varit är alla som har varit med och letat henne, många som har hört av sig och undrar hur det går. Sånt är fantastiskt!
Efter att ha åkt från platsen igår kväll för att åka hem och sova och överlämna sökandet till mamma & moster, åkte jag tillbaka tidigt med Nittra, Viktor & Hanna, men inget napp. För att tänka på något annat för en stund, när några andra tog upp letandet, åkte jag till skolan. Tankarna kom och gick! Efter min enda lektion idag åkte jag direkt för att fortsätta hoppet om Lotta, som bara mer och mer sjönk.
På plats fanns mormor, Viktor, Hanna, Pappa och Petra, Hannas mamma. Petra hade slutat tidigare från jobbet för att ha en möjlighet att kunna hjälpa till! Hur gulligt är det inte med alla som har lagt ner all tid för att leta efter Lotta! <3
Efter varje kilometer som gick kändes det som att hoppet sjönk ytterligare, tills pappa ringde och sa att han hittat henne! Verkligen en mardröm som blev en solskenshistoria!!! Lillhjärtat följer med precis där jag går, dock är hon inte riktigt kry på att gå riktigt bra. Men mat & vatten har hon fått i sig, och snart så är Lotta fit for fight igen, precis som vi är van med vår 10-åriga softis!
Det har helt klart varit de värsta timmarna i mitt liv, att ständigt ha en ovisshet om vart hon är, eller om hon ens är i liv. Just nu känns det betungande att åka till Stockholm imorgon för att sedan åka till Italien på onsdag, men samtidigt är hon i alla fall hemma hjärtat. & hon är hemma med min familj! Jag vill inte ens tänka på vilket beslut jag skulle ta om Lotta inte var återfunnen innan imorgon kväll… Dags att släppa alla känslor som har kommit och gått, och börja packa resväskan. När hon är ytterligare bättre kommer det nog kännas lättare att åka iväg på klassresa.
Ta hand om era finaste!