DSC_1834Helst av allt skulle jag vilja lägga mig utsträckt på golvet, och försvinna för en stund. Som jag sa till mamma tidigare idag, känns det som att mina muskler sakta men säkert håller på att förtina bort. Vilket då inte mamma trodde, och eftersom hon är sjuksköterska får jag lita på hennes ord.

Att kroppen är lite efter mitt psyke råder det inga tvivel om, samma vikter & motstånd orkas inte med på träningarna de senaste passen, vilket är en smula frustrerande. Jag proppar i mig vitaminer, mineraler och allt som kan vara bra, för att hoppas att kroppen hinner i fatt, snarast. För jag har verkligen inte tid att vänta in den, som vanligt då. Tror jag lever på en innerlig stress, och ibland önskar jag att jag kunde vara lika förslappad som någon annan.

Hunden mår bra, frodas och har det gott. Ligger på alla kuddar i soffan när ingen aktivitet bjuds på, och verkar inte lida särskilt av det. Morgonpromenaderna har utökats i tid, vi tämjer lite väl på sömnen ibland. Men att börja dagen med en långpromenad kan vara det bästa sättet någonsin. Det känns som hon börjar bli en tant i sättet hon är, eller bara bekväm av sig. Hårfin skillnad där.

Klockan tickar på, så det är dags att knapra i sig lite mer vitaminer, samtidigt som jag ska läsa lite geografisk informationssystem innan lite välförtjänt sömn väntar, min bästa sambo ligger redan & värmer upp sängen, trogen hund det där minsann..!

Annonser