ImageImage

Jag kan inte riktigt, riktigt förstå att jag & Nittra någonsin har varit så små? Hihii. galet! Sedan kan jag inte förstå att Nittra har varit så där obeskrivligt söt någonsin.  Tankar som cirkulerar när huvudet börjar vara överpumpad med tentaplugg. ungefär.

Fick en påminnelse att det är 90 dagar kvar till tjejmilen, så tyckte att det var lämpligt med att ta en spingtur nu på kvällskanten. Dock känner jag mig inte det lilla minsta stress över att inte klara det, då jag vet att jag kommer mig runt på 10 km i helt ok tempo. Men jag vill utvecklas rent löparmässigt! Jag vill ha bättre tid, jag vill ligga under 55 minuter, inte en minut över på tjejmilen!

Taggade upp bra musik i öronen, och körde intervaller halva sträckan och sprang den resterande halvan i så bra tempo jag kunde hem. Det kan nog vara det bästa jag gjort detta år rent löpartränarmässigt, jäklar vad trött jag blev och vad pulsen steg till skyarna, så ut med den bekväma ”jag far ut och springer i det tempo som jag gjort hela året och in med nya tempoökningar!”

Och, jag måste erkänna, ibland känner jag mig sjukt stolt över att kunna springa en mil utan att dö efter vägen, men jag vill ha utveckling! Jag tror att vi alla faller väldigt lätt i bekvämlighetens mönster! Jag saknar dock min bästa springvän som lever livet på en pinne hemma i övik, och ännu bättre, snart kommer min ”springa tjejmilen”-vän hem från USA! Gud vad bra det ska bli att båda ska bo i samma stad i sommar!!

Annonser